Alla träd faller. På min måndagslöprunda, vilken jag menar är Sörmlands vackraste löprunda, såg jag att ett träd hade fallit i den senaste stormen. En påminnelse om att även de stadigaste och största träden en dag kommer lägga sig ner.
Den här gamla asken vid åkröken har stått många år. Förmodligen har den varit med om båda världskrigen och den stora ekonomiska depressionen däremellan.
Trädets årsringar lär ha noterat ett antal svenska stadsministrar, amerikanska och ryska presidenter, järnridåer som faller och kriget i Balkan.
Mycket har registrerats i trädets bark. Allt medan Nyköpingsån fortsatt rinna i varierad fart under askens mest utsträckta grenar.
Varje höst har löven fallit och varje vår har nya knoppar brustit för att ge skugga och skönhet till förbipasserande fotgängare och de hängivna flugfiskarna som hoppas att en av Nyköpingsåns havsöringar skall nappa.
Förra veckan föll just den här asken. Saknad av mig och andra. Kanske lämnar den plats för ett nytt träd, som kommer få följa åns framfart och livets gång.
Allahelgona helgen påminner oss om de som har gått före. De som varit med. De som stått upp för saker, förändrat och bidragit De som gett oss skugga soliga dagar och de som inspirerat oss att växa vidare trots motgångar. Vi minns dem. De har betytt mycket för oss. Och nu finns de inte längre finns ibland oss.
Jag stannar kort vid åkröken, tar en bild på det fallna trädet och springer sedan vidare på min runda grunnandes på jordlivets korthet och tacksamheten över de som funnits och finns omkring mig.
Väl mött till helgens gudstjänster och allahelgonafesten för hemlösa och ensamma på Frälsis.
Pelle Rosdahl
Pastor
